på raska fötter

det var min uppgift när far delade ut posten i sin smedja att snabbt springa fram och ta emot posten till patron på Holms gård. Postmästaren kom vandrandes den milslånga vägen ifrån stan ut till byn och stannade till i fars smedja. Far bjöd in på en kopp kaffe hos mor Beata och postmästaren var inte den som tackade nej efter en lång vandring. När far sorterade posten samlades byfolket utanför smedjan för att se om det kommit någon post till dem. Kanske en hälsning från barnen man inte sett på länge. De som utvandrat till Amerika och inte kommit tillbaka. Glädjen var stor när det någon gång kom ett livstecken från ett älskat och efterlängtat barn. Flera av mina syskon har utvandrat. Ibland undrar jag om jag någonsin får se dem igen.
Jag som är yngsta barnet. Född 1899 i en stor syskonskara med många bröder och systrar.

Slut på funderingarna, far ropar och jag hämtar posten. Idag är det en flera brev som skall lämnas till patron på Holms gård. Med raska fötter springer jag hela vägen från smedjan ned genom den vackra allen fram till holms gård. Den ligger verkligen vackert. Inramad av böljande sädesfält strax nedanför den kulle som utgör stora delar av byns centrum. Gården har en vacker fruktträdgård som har en magisk inverkan. Jag skulle kunna leka här i timmar men måste sköta mina plikter. Alla vi barn har fostrats till att hjälpa till och detta är min uppgift. Jag tas emot vid bakdörren på det stora vackra vita huset. En piga släpper in mig och jag lämnar av posten på en bänk så som jag är tillsagd att göra. Det är viktigt för patron att alla gör som de blir tillsagda. Efter avslutade sysslor finns tid för lekar, en solig sommardag som denna finns tid för stoj och lek. Jag har min bästa vän Ellen, hon är något yngre än mig men det spelar ingen roll. Vi dämmer i den lilla bäcken som rinner mellan patrons gård och fars smedja. Vi bygger barkbåtar som seglar längs bäcken och drömmer att de är på väg mot stora äventyr. Kanske seglar de hela vägen över till Amerika. Jag undrar vad som de kommer att mötas av där? Kommer jag dit själv en gång? Mor ropar snart att det är dax att komma in, med blöta fötter och klänningsfåll springer vi hem Ellen och jag. Hon skall vidare till en av gårdarna strax utanför byn och vi vinkar glatt hejdå. Lovar varandra att ses snart igen.
Mor skäller på mig lite skämtsamt för att jag smutsat ned mig. Hon har alltid varit mycket noggran och renlig och önskar kanske att yngsta dottern skall växa till sig och bli lite lugnare. Annars kommer du hamna på glasberget tös säger hon kärleksfullt mot mig.

kastanjeträdet

ibland drömmer jag mig tillbaka. Ända tillbaka till barndommens dagar, till mor Beatas kaffekoppar som låter och de välkända ljuden från smedjan där far arbetar med något av dagens projekt, jag drömmer om bara ben och nakna fötter som springer på gräset under kastanjeträdet där hemma. När jag blundar kan jag nästan känna lukterna av kaffet som står på spisen, oset från smedjan och solen som skiner ned på mina kinder som är fulla av fräknar.

Det är många år sedan nu. Kastanjeträdet som gav både skugga på sommaren när solen stekte hett och inbjöd till lek och klättring för de livliga barnen på gården kanske inte ens står kvar. Jag vet inte längre. Det var ett tag sedan jag var där. Visserligen har min dotterdotter med familj bosatt sig nära mitt gamla föräldrahem så det händer ofta att de hämtar mig dit. Jag tar en tur på kyrkogården, stannar till en stund vid gravarna och ler lite hemlighetsfullt för mig själv och försvinner en stund i minnen. Men platsen för mitt barndomshem ser så annorlunda ut. Av det gamla boningshuset och smedjan finns ingenting kvar längre. Och det är länge sedan nu som far och mor försvann. Många år har passerat. Ändå förmedlar byn en stark känsla av frid och barndomsglädje i mitt hjärta.

Nu är jag gammal. Närmar mig de nittio men innom mig finns fortfarande fullt med spring i benen, pirr i magen och ett ungt älskande hjärta. Jag har haft ett rikt liv. Rikt på både sorger och kärlek. Upplevelser i massor, rest längre än vad jag trodde var möjligt som liten flicka. Över hela det stora havet till andra sidan av vår jord. Där skapade vi oss ett liv i många år innan vi valde att komma hem till Sverige igen. Livet blev hårt även där, längtan efter de där hemma blev stor. En del blev kvar där borta. Syskon som aldrig kom hem utan valde att leva resten av sina liv på andra sidan atlanten. De som aldrig fick åter se mors och fars lilla stuga. Och kastanjeträdet.