ibland drömmer jag mig tillbaka. Ända tillbaka till barndommens dagar, till mor Beatas kaffekoppar som låter och de välkända ljuden från smedjan där far arbetar med något av dagens projekt, jag drömmer om bara ben och nakna fötter som springer på gräset under kastanjeträdet där hemma. När jag blundar kan jag nästan känna lukterna av kaffet som står på spisen, oset från smedjan och solen som skiner ned på mina kinder som är fulla av fräknar.
Det är många år sedan nu. Kastanjeträdet som gav både skugga på sommaren när solen stekte hett och inbjöd till lek och klättring för de livliga barnen på gården kanske inte ens står kvar. Jag vet inte längre. Det var ett tag sedan jag var där. Visserligen har min dotterdotter med familj bosatt sig nära mitt gamla föräldrahem så det händer ofta att de hämtar mig dit. Jag tar en tur på kyrkogården, stannar till en stund vid gravarna och ler lite hemlighetsfullt för mig själv och försvinner en stund i minnen. Men platsen för mitt barndomshem ser så annorlunda ut. Av det gamla boningshuset och smedjan finns ingenting kvar längre. Och det är länge sedan nu som far och mor försvann. Många år har passerat. Ändå förmedlar byn en stark känsla av frid och barndomsglädje i mitt hjärta.
Nu är jag gammal. Närmar mig de nittio men innom mig finns fortfarande fullt med spring i benen, pirr i magen och ett ungt älskande hjärta. Jag har haft ett rikt liv. Rikt på både sorger och kärlek. Upplevelser i massor, rest längre än vad jag trodde var möjligt som liten flicka. Över hela det stora havet till andra sidan av vår jord. Där skapade vi oss ett liv i många år innan vi valde att komma hem till Sverige igen. Livet blev hårt även där, längtan efter de där hemma blev stor. En del blev kvar där borta. Syskon som aldrig kom hem utan valde att leva resten av sina liv på andra sidan atlanten. De som aldrig fick åter se mors och fars lilla stuga. Och kastanjeträdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar